Jag har plockat bort mina gamla blogginlägg. Alla. Sparat dem på min hårddisk eftersom det är texter som betyder något för mig. Mina texter. Mina tankar. Privat, javisst, men ändå delade jag med mig. Fel. Helt fel. Det är inte så man ska göra. Min läxa var och är dyrköpt. Något jag antagligen lär få leva med resten av livet.

Att folk väljer vad de vill läsa och sen vad som är snaskigt nog att skvallra om – ja, det tillhör var och ens rättighet. Att det fortsätter skada på sätt som inte var denna bloggens primära åtanke – det hör tydligen inte till saken. Tråkigt.

Jag har inte skrivit här på ca 1-1½år, ändå sägs det att jag skriver för fullt här, folk läser, folk pratar, folk överdriver, folk skvallrar. Jag varken skriver eller pratar med någon. Jag mår bra, visst gör jag det. Jag stänger in allt det förbjudna och låtsas trivas i min lilla drömvärld. Det är vad jag lärt mig genom åren. Och visst mår jag bra. För jag pratar inte med någon. Den läxan har jag lärt mig.

Ändå skriver jag nu, det lär jag ju få ångra. Någon lär säkert lägga till snaskiga detaljer om vad jag skrev om och så är karusellen igång igen. Fast det är den redan, den snurrar för fullt eftersom folk är så benägna att köpa biljetter till den fortfarande. Ja, själv tycker jag karusellen är uttjatad, byggd på dåligt material och rent ut sagt livsförödande. Men jag har gått av den iallfall och med det får jag nöja mig. Jag mår iallafall bra nu.